Ronja Andersson

Hoppet för kärleken blir mindre och mindre för varje dag. Varje gång hoppet har liksom varit ljust har den alltid släckts, till slut slutar man att hoppas. Lågan är svag. Visst finns den där men snart är den fan släckt. Jag orkar inte, orkar inte gå igenom det här en gång till. En jävla fucking gång till, varför låter jag mig göra såhär mot mig själv? "My scars makes me who i am" just nu är den Ronja som gått igenom så mycket fortfarande positiv och stark, men det känns som om jag blir mindre och mindre för varje dag som går. Du som klankar ner på mig, du som klagar på mig, du som lägger ditt hat på mig, du, jag har inte brytt mig om dig men för varje dag som går tänker jag mer och mer på vad folk tycker om mig.

herrå