Ronja Andersson

Den där känslan då fingrarna landar på tangentbordet och jag får dela med mig av mina tankar till er (vilka ni nu än är..) vet bara att mitt gang of sex (knappt dem) läser min blogg, hahaha..

Den där känslan utav att bli nekad. Jag blir nekad av många, av de som en gång brydde sig om mig. Nekar mig. Det gör så ont att jag knappt kan tänka på det utan att gråta. Om jag satte på en låt nu skulle tårarna forsa. Men jag gör det bästa utav det. Blir lite tårögd, har dörren till mitt rum öppen så jag kan höra det trygga ljudet av min mamma och pappa som städar och syster som kollar på TV och radion som är på. Känner mig trygg, här kan jag vara vem jag vill när jag vill. Här är jag stark, här behöver jag inte gråta.

När jag går utanför dörrarna kommer för många tankar upp i mitt huvud. Jag börjar tänka på alla blickar som dödar mitt självförtroende lite varje gång någon ger mig en dömmande blick. Jag är inte så stark som jag vill vara. Som jag intalar mig själv om att jag är. Det är svårt det där med att hitta sig själv, att vara säker med den man är. Men allt detta gör mig svagare. Och gör att de personer som jag behöver för att må bra måste finnas för mig. Men, det är inte alltid så att de gör det. De jag behöver. Nekande. 

mina vänner är de jag förlitar mig mest på, pratar med om allt, de jag kan vara mig själv med, de jag litar mest på. Jag säger och gör saker med dem som jag aldrig skulle göra med min familj. Jag behöver mina vänner minst lika mycket som jag behöver min familj. Men, detta nekande äter upp mig innifrån, förstörd.

Jag saknar så många, just nu med den nya skolan och allt känns det som att jag behöver alla jag känner. Alla, jag behöver så mycket stöd. Förstår ni hur lätt jag kan krossas? Nu ska jag inte säga mina svagheter, om det vore någon i min skola som läser detta men det gör de ju inte. För dessa svagheter kommer någon att använda emot mig någon dag om h*n får syn på detta och vill mig något så ont att jag kan bli totalt förstörd.

Dagen jag åkte till tessan, mika och linnea efter skolan blev min höjdpunkt i veckan, blev så lycklig när jag såg de *håller in tårarna igen*, kände mig som mig igen. Får. fan. inte. börja. gråta. Och allt klarnade liksom upp hos mig. Hur nära jag har kommit så många människor när jag har gått i kunskapsskolan. Och nu, fyfan.

jag har nästan varit påväg att gråta varje dag efter skolan. Men intalar mig själv om att jag är stark och inte behöver gråta. Men en dag (håller in tårarna) kommer alla dessa tårar forsa som ett vattenfall ner för mina kinder. Så mycket som jag har hållt inom mig.

Men jag tror lite på mig själv, mitt självförtroende. Varjje gång jag jobbar möter jag ett 50 tal blickar, sånna blickar man behöver - leenden, gamla tanter och gubbar. Så rara, sånt värmer mitt hjärta. Medans detta nästan inte humitära dömmande blickarna från dessa människor som inte ens känner mig. Jag förstår inte. Äter upp mig inifrån. Så är det.

Jag tänker inte säga förlåt för att jag la detta på er. För jag vill att ni ska läsa detta och få en bild av mig. Den jag verkligen är. Men jag menar..de flesta visste redan detta.

och inte tala om min hund, gud den lilla krabaten gör min dag. Utan den lilla vovven så skulle jag aallldrriiiig vara den jag är idag. Tro det eller ej, men så är det. Hon är min lilla ögonsten. Mitt allt. Den vovven skulle jag riskera mitt liv för.


ibland måste men vara svag för att bli stark. Jag vet, ni måste älska mina randiga panties!