Det där som kallas...kärlek. (HAPPYFACE!)
Den där lilla kicken man får när känslorna bubblar i hela kroppen. Det där hoppet om att det kanske, kanske kommer bli något. Att vakna med ett leende på läpparna och tro att allt kommer vara som dagen innan. Men det är svårt, att inte veta. Att misstolka, leva i ovetande och vara förvirrad. Nu vet jag faktiskt inte. Men den där känslan. Den finns kvar.
När jag överanalyserar, när jag tänker på för mycket. Då blir det så här. Varför inte bara skita i att tänka och bara köra på? "Att tänka innan man talar är som att torka sig i arslet innan man har lagt skiten" haha, inte mina ord.
jag ger mig själv förhoppningar, förväntningar. Sen vadå? Blir lyckligaste människan på jorden eller den olyckligaste. Det måste vara antingen eller. Men satsa var det?
Men det är svårt, men den spralliga lilla Ronja som springer runt som en femåring i skolan och är sig själv den lilla Ronja kan göra så mycket. Jag tror på henne, jag tror på mig själv. Jag är bekväm i den jag är. Den enda som går med strumpor i skolan, den enda som hoppar upp på mina kompisar ryggar, den enda som springer runt och pratar med randommänniskor, haha..jaa, man kan ju säga att jag är bekväm i den nya skolan nu. Hahhahaa, men framförallt vill jag att människor ska se den riktiga sidan av mig. Den jag är.
Man får se vad det leder till, men jag gillar inte att ta de första stegen, jag har svårt för det. Jag tvivlar mycket på mig själv ibland. Det måste bort, bort, bort. Våga satsa. Om man vill något så ger man inte upp, så var det va? Och mitt, nästan favorit motto är "det man inte dör av gör en starkare" och jag känner på mig själv att det jag har gått igenom (två crucshar och en hemsk, hemsk, hemsk tid i mitt liv) har gjort mig 1000 gånger starkare. TIll den jag är idag. Jag är så glad. När det inte är något som týnger mig, då är jag glad. Kan vara glad, med ett leende på läpparna hela dagarna. Glad, jag älskar att vara glad. Att vara ledsen får folk bara att tycka synd om en. Hatar det. Att vara glad och sprida glädje, det är jag bra på.
Men ändå, ibland kan det vara bra att gråta. Skönt, ibland tycker jag om att gråta om jag är med personer som accepterar och vet vad jag har gått igenom. Att gråta ut i någons famn och sen känna lättnad. Det är den känslan som får ned mig med båda fötterna på jorden igen. Man inser, att det där var de sista tårarna för det där och det där så kan man gå vidare. Så är det för mig, jag måste få gråta ut.
Men att vara glad är det bästa. Men man kan ju inte bestämma vem, vad, hur och när. Det händer bara. Glad eller ledsen går ju inte heller att bestämma. Ibland kan jag lämna tårarana utanför och sätta på ett leende, men hur bra fungerar det tror du? Hahaha, bullshit hej liksom.
Okej, jag gillar dig. Men gillar du mig? Sårad eller glad? Förbereda mig på det värsta. Acceptera och gå vidare.
Kolla så stort jag kan göra av något så litet. Sån är jag. Övertänkande, överreagerande Ronja, hej :D
Men så länge jag är glad är jag nöjd :) Imorgon kommer en ny dag. TAGGA.
När jag överanalyserar, när jag tänker på för mycket. Då blir det så här. Varför inte bara skita i att tänka och bara köra på? "Att tänka innan man talar är som att torka sig i arslet innan man har lagt skiten" haha, inte mina ord.
jag ger mig själv förhoppningar, förväntningar. Sen vadå? Blir lyckligaste människan på jorden eller den olyckligaste. Det måste vara antingen eller. Men satsa var det?
Men det är svårt, men den spralliga lilla Ronja som springer runt som en femåring i skolan och är sig själv den lilla Ronja kan göra så mycket. Jag tror på henne, jag tror på mig själv. Jag är bekväm i den jag är. Den enda som går med strumpor i skolan, den enda som hoppar upp på mina kompisar ryggar, den enda som springer runt och pratar med randommänniskor, haha..jaa, man kan ju säga att jag är bekväm i den nya skolan nu. Hahhahaa, men framförallt vill jag att människor ska se den riktiga sidan av mig. Den jag är.
Man får se vad det leder till, men jag gillar inte att ta de första stegen, jag har svårt för det. Jag tvivlar mycket på mig själv ibland. Det måste bort, bort, bort. Våga satsa. Om man vill något så ger man inte upp, så var det va? Och mitt, nästan favorit motto är "det man inte dör av gör en starkare" och jag känner på mig själv att det jag har gått igenom (två crucshar och en hemsk, hemsk, hemsk tid i mitt liv) har gjort mig 1000 gånger starkare. TIll den jag är idag. Jag är så glad. När det inte är något som týnger mig, då är jag glad. Kan vara glad, med ett leende på läpparna hela dagarna. Glad, jag älskar att vara glad. Att vara ledsen får folk bara att tycka synd om en. Hatar det. Att vara glad och sprida glädje, det är jag bra på.
Men ändå, ibland kan det vara bra att gråta. Skönt, ibland tycker jag om att gråta om jag är med personer som accepterar och vet vad jag har gått igenom. Att gråta ut i någons famn och sen känna lättnad. Det är den känslan som får ned mig med båda fötterna på jorden igen. Man inser, att det där var de sista tårarna för det där och det där så kan man gå vidare. Så är det för mig, jag måste få gråta ut.
Men att vara glad är det bästa. Men man kan ju inte bestämma vem, vad, hur och när. Det händer bara. Glad eller ledsen går ju inte heller att bestämma. Ibland kan jag lämna tårarana utanför och sätta på ett leende, men hur bra fungerar det tror du? Hahaha, bullshit hej liksom.
Okej, jag gillar dig. Men gillar du mig? Sårad eller glad? Förbereda mig på det värsta. Acceptera och gå vidare.
Kolla så stort jag kan göra av något så litet. Sån är jag. Övertänkande, överreagerande Ronja, hej :D
Men så länge jag är glad är jag nöjd :) Imorgon kommer en ny dag. TAGGA.
Kommentarer
Trackback